Galenskap.

3/11 är det meningen att min kurs i rättspsykiatri ska starta.
OM jag blir antagen. Vilket inte är helt klart.
Och varför läsa mera?
För att jag vill och för att lära mej mera.
En gammal kärring på 55 år.

Lite av mitt lärande är en revansch här i livet. Otaliga tillfällen har funnits då jag fått höra att det liksom inte var nån idé att plugga för min del. Det har tyckts att jag bäst passade på landet, att gå hemma och harva runt. Å visst har jag gjort mycket nytta där. Fostrat barn, syltat, saftat och vikt tvätt. Curlat högt och lågt. Åt höger och vänster. En riktig kvinnofälla. Periodvis har jag tyckt att det varit ok, men samtidigt har jag varit nyfiken på livet utanför.
Och nu är jag utanför, å tänker inte gå tillbaka in igen.

En annan del av att läsa mera är att vidareutveckla sej inom sitt jobb. Nu lär ju inte rättspsykiatrin vara så användbar på ett demensboende. Och det är väll tänkt att jag ska göra annat i framtiden.

Jag älskar mitt jobb. Älskar mina gamlingar, älskar mina arbetskamrater.
Men ibland kan det kännas bedrövande att vårda människor som är vid slutet av sina liv.
Trots mina insatser så dör dom!
Nån gång i livet vill jag kunna vårda för att få fram människor till ett bättre liv.

Skulle jag inte komma in på kursen.
Så gör jag nåt annat.

Vad jag inte kommer att göra?
Att anpassa mej och inte våga ifrågasätta mer.

Ännu mera verklighet.

Och verkligheten är ofattbart grym.
En stor skogsbrand, den största i modern historia rasar i mitt län.
Fågelvägen är det inte särskilt långt.
Vid klart väder kan man se röken stiga mot skyn.
Från mannens balkong har vi panoramautsikt rakt emot branden.
Där har vi också syn på vännernas gård, deras skog touchas av branden.

Just idag ligger brandröken tät här hemma. Stickig och frän.
Hundarna går ut, snabbkissar å vänder in.
Helikoptrarna och vattenbombplanen hörs genom dimman.
Måtte dom ha gynnsamma förhållanden under dagen.

Många har fått gårdar nerbrunna. Skogen är borta.
Hus, ekonomibyggnader.
Hela ekobalansen rubbas, landskapsbilden kommer
för alltid att förändras.
Vägar där vi ofta åker är avspärrade.
Vi kommer att åka dom igen och få en uppfattning
ändra vår syn på omgivningarna.
Själv har jag både jord, skog och byggnader.
Är inte ens i närheten av att drabbas.
Men vet likväl hur svårt det kunnat vara.

Å det kunde ha varit jag.
Branden är troligen orsakad av en skogsmaskin
som var ute och markberedde.
Jag har ett hygge som skulle markberedas och planteras.
Troligen har mitt skogsbolag tagit beslut att inte
göra något under denna varma sommaren.
Klokt beslut.
Nu ska det utredas vem som bär ansvar för elden,
maskinföraren, skogsbolaget, vem?
Och när man kommit fram till vem, vad händer då?
Att elden rasat fritt, att man inte haft resurser till hands,
vem ansvarar för sånt?
Kommer de drabbade att kunna få hjälp och stöd att komma
tillbaka, att få ordning i sina liv igen?

Frågorna är många.
Svaren finns inte.
Än.